Leave me bee

Tysslingen, 2011

När solen gick ner, en kväll i September

Tysslingen, 2011

En liten kärleksförklaring till vitt

Jag drog händerna långt upp i jackärmarna och betraktade snön som virvlade runt i dans, glittrande i ljuset från gatlyktan. Klass 2 varning, snöstorm och en trasig bil. Alla dagens måsten blev lagda på is i kylan, eftersom jag inte kunde ta mig dit jag skulle utan bilen, och den verkar ha gått i ide nu.
Jag stod där och betraktade snön som yrde medan mina andetag förvandlades till små fuktiga moln av ånga i den kyliga luften och tänkte på livet i allmänhet. Jag gör det ganska ofta, tänker på livet alltså. Jag tänker på hur dåliga folk är på att uppskatta alla de små gåvorna som vi får varje dag. Jag stod där tills jag insåg att jag frös som fasen om fötterna.
Det har trots allt blivit varmare igen. Betydligt varmare än vad det var för ett par dagar sedan, när man nästan kände hur snoret frös till is i näsan, och granngubben gick runt med iskristaller i mustaschen.
Jag förstår egentligen inte varför alla gnäller så mycket över vädret just nu. Alla verkar så förvånade, men jag fattar inte varför. Det blir ju vinter varje år, så har det varit sen långt innan vi föddes, och lär fortsätta i samma spår långt efter att vi förmultnat. Om nu inte jorden går under om 16 dagar så klart. Fast det där kan jag ju inte påstå att jag tror på.
Men vinter är det ju nu i vilket fall som helst, och om man bara tar sig tid att bortse från kylan och allt krångel som blir så är det ju helt otroligt vackert ute just nu. Ännu singlar snöflingorna sakta ner från himlen, får en knuff av viden och yr iväg över hustak och gator som om de vore på flykt. Så länge ny snö fortsätter falla är ju världen så där vackert kritvit och ren, och allting blir ljust på ett helt annat sätt. Man kan nog nästan säga att världen plötsligt får ett lite oskyldigt utseende. All smuts, all skit försvinner. Snön lägger sig som ett skyddande, mjukt, rent täcke över hela stan. Men det som göms i snö kommer fram i tö brukar man ju säga. Snart kommer snön bli precis lika gråskitig som gatorna den gömmer, och hundpiss och föroreningar kommer synas bättre än vad de gjort på hela året. Och jag kommer börja klaga och gnälla precis lika mycket som alla andra, det vet jag ju. Det kanske är därför jag försöker ta till vara på det här vintervackert vita utanför fönstret ikväll.
Imorgon får jag nog ta med mig kameran ut på en promenad och försöka föreviga skönheten på bild även i år. Men, just in case att jag inte lyckas så lägger jag upp några gamla snöbilder från tidigare vargavintrar.

Ögonblicket då du inser att du faktiskt är lycklig

Vi svenskar har det förbannat bra. I allafall majoriteten av oss. Jag sitter här och förundras över allt jag annars tar för givet. Det snöar ute, lägger sig som en tunt vitt täcke över trottoaren och bilarna som står parkerade, och allt gnistrar så där mysigt i ljuset av gatlyktorna.
Idag har jag haft både mamma, pappa och en granne över på glöggmys och hembakta pepparkakor. Eller inte riktigt hembakta, jag har ju egentligen bara kavlat ut degen och bränt den i ugnen, men close enough! Tänk vad bra jag har det egentligen. Medan termometern visar på -12 grader ute så sitter jag här, med tak över huvudet i en uppvärmd lägenhet med lampor, dator, mjuk soffa, garderober and so on. Jag kurar ihop mig i varma sköna filten och njuter när jag ser adventsljusstakarna i fönstren på huset tvärs över gatan. Det här är vardag för mig. Jag är ju så van vid att ha det bra att jag knappt uppskattar vad jag har. Jag har alltid mat när jag är hungrig, varma kläder när jag fryser och varmvatten i duschen när jag luktar skunk. Tänk egentligen, att vi duschar i rent, klart, drickbart vatten, medan kvinnor i Afrika vandrar flera kilometer till nån liten brunn för att hinka upp en liter vatten som inte ens är hälften så rent som mitt är efter att det får rinna bort ner i avloppet.
Kvällar som den här uppskattar jag verkligen allt jag har. Jag uppskattar allt det materiella som jag är så bortskämd med att jag nästan glömmer bort att jag har det, och tänker att jag aldrig mer ska köpa nåt nytt onödigt skräp i hela mitt liv. Fast det vet jag ju förvisso att jag kommer att göra, förr eller senare. Antagligen förr, sorgligt men sant.
Men förutom det så uppskattar jag dessutom livet, vännerna, familjen. Allt det där andra, som för mig känns så självklart. Det finns ju faktiskt människor, även i Sverige som inte har det så bra. Det finns till och med dom som har alla materiella ting dom kan önska, men fortfarande går runt med en klump i bröstet och en känsla av att något saknas. Det kan vara saknaden efter en bästa vän som du tappat kontakten med. En föredetta partner som du inte sett sen ert hetsiga uppbrott. Eller kanske en familjemedlem som av någon anledning är frånvarande, och kanske har varit det länge.
Nej, livet är inte alltid lätt för mig heller, men i det stora hela är det väldigt bra.

Bakfylleångest

"Du ska väl inte sova bort hela dagen!" sa min pappa när han ringde och väckte mig för en dryg timme sen. Jo, käraste pappa, idag hade jag nästan önskat att jag fått göra det. Jag är lite bakfull, lite sliten. I need some sleep, I can't go on like this. Igår var en jättebra kväll, men slutet på den blev lite tveksamt. En kärleksförklaring ifrån någon, som inte borde säga såna saker. Och en insikt om att det finns en person där ute som faktiskt kan få mig att känna svartsjuka. Så idag är mitt bultande huvud sådär fyllt till brädden med bakisångest, tankar och funderingar att jag bara vill lägga ner det på kudden igen och sova. Men ack nej, nu har jag ju blivit väckt, och då är det svårt att somna om. Nej nu ska jag nog bara sitta här, och stirra in i väggen, tills jag får energi till nåt annat. Att sitta vid datorn förvärrar huvudvärken, så jag lägger av nu.

Livet i en grå-beige betongkloss

Idag har jag spenderat över en timme med att stirra på ett hus. Orginalplanen var en långpromenad, men jag fastnade på trottoaren, stirrandes på den grå-beigea byggnaden på andra sidan gatan. I det fallande mörkret såg jag lampor tändas och släckas i fönstren, och flimret från en TV speglades mot väggen i ett av rummen. Där inne bor det människor, som lever liv som jag inte vet någonting om. Så väldigt nära, men ändå helt utom räckhåll och antagligen helt omedvetna om min existens. Jag stod där och stirrade och funderade på hurdana liv just dom människorna lever, och huruvida dom är lyckliga med sin vardag eller ej.
Folk som passerade mig stirrade dom också, fast mer på mig än på huset. Med blickar fulla av nyfikenhet och misstanke stirrade dom, på ett sånt där sätt som nästan får dig att inbilla dig att det du gör är olagligt. De funderade nog på vad det var för konstig liten stalkerbrud som stod där, och vad i hela friden jag egentligen höll på med.
Till sist tog faktiskt nyfikenheten överhanden för ev av kvinnorna, och hon kom fram och ställde sig bredvid mig. Hon ställde sig på det där perfekta avståndet som gör att man vet att personen försöker ta kontakt utan att passera din eller sin egen comfort zone, så att säga. Ur ögonvrån kunde jag urskilja hennes knallorangea mössa, och när jag slängde en hastig blick åt sidan såg jag att den hade halkat lite för långt ner och täckte större delen av hennes ögon. Tonen i hennes röst var så fylld av misstro och misstänksamhet att jag nästan kunde känna den svida när hon frågade:
"Varför står du här?"
Vad skulle jag svara på det egentligen? Hur förklarar man för en okänd människa vilka tankar som virvlar runt i ens huvud en halvkylig novemberkväll utanför ett hus där man inte känner någon? Jag ville ju inget ont, jag ville bara få stå där och tänka en stund till. Så mitt svar blev:
"Jag njuter av utsikten."
Hon följde min blick och stirrade för ett ögonblick på den intetsägande betongklossen framför oss, innan hon skyndade iväg utan ett ord.
Ojdå, ursäkta, förlåt till knallorangea mössan, det var absolut inte meningen att skrämmas.
Jo, jag kanske är lite knäpp ändå.

Örebro, 2012

Snöslaskstankar från soffkanten

Jag har egentligen ingenting emot varken regn eller snö, men den här jädra blandsörjan som har rasat från himlen i två dagar gör mig lite smått galen. Så fort jag kliver utanför dörren känner jag mig som en dressyrhäst när jag lyfter knäna ända upp till midjan i mina desperata försök att hålla det grå slasket ute ur skorna.
Självfallet så hjälper det ju inte över huvud taget, men vetskapen om hur dum jag måste se ut får mig alltid att fortsätta i hopp om att åsynen ska framkalla fnitterattacker hos folk jag möter.
Jag tror dock att jag ska ta och införskaffa mig ett par för stora gummistövlar, som jag kan klämma ner fötterna i även om jag har på mig ett par riktigt feta raggsockor.

En livshistoria om en tönt med klass

Plötsligt, som en blixt från klar himmel, fick jag för mig att starta en ny blogg. På svenska.
Många av mina vänner vet att jag sedan ett par år tillbaka har bloggat en hel del på engelska. Men nu har jag alltså tröttnat på det, och bestämt mig för en nystart. It's time to start all over, make a new beginning.
Nåt sånt, typ.

Ni som har följt min gamla blogg kommer säkert få stå ut med lite upprepning och sånt på den här. Bara för att man börjar på nytt, betyder det ju inte att man vill ha allt ogjort, ellerhur?
Min tanke är väl att skriva av mig, att visa upp mig själv och mina bättre (och antagligen sämre) sidor i svart på vitt. Jag tänker inte ens försöka satsa på ett tema, eftersom jag vet att jag kommer sumpa det lika fort som jag kommer på det. Jag har helt enkelt alldeles för mycket tankar och funderingar för att hålla fast vid en enda sak. Kalla mig tankspridd, eller förvirrad om ni så vill.

Det här får helt enkelt bli min livshistoria. Om en helt vanligt ovanlig ung kvinna, en tönt med klass.