Ögonblicket då du inser att du faktiskt är lycklig

Vi svenskar har det förbannat bra. I allafall majoriteten av oss. Jag sitter här och förundras över allt jag annars tar för givet. Det snöar ute, lägger sig som en tunt vitt täcke över trottoaren och bilarna som står parkerade, och allt gnistrar så där mysigt i ljuset av gatlyktorna.
Idag har jag haft både mamma, pappa och en granne över på glöggmys och hembakta pepparkakor. Eller inte riktigt hembakta, jag har ju egentligen bara kavlat ut degen och bränt den i ugnen, men close enough! Tänk vad bra jag har det egentligen. Medan termometern visar på -12 grader ute så sitter jag här, med tak över huvudet i en uppvärmd lägenhet med lampor, dator, mjuk soffa, garderober and so on. Jag kurar ihop mig i varma sköna filten och njuter när jag ser adventsljusstakarna i fönstren på huset tvärs över gatan. Det här är vardag för mig. Jag är ju så van vid att ha det bra att jag knappt uppskattar vad jag har. Jag har alltid mat när jag är hungrig, varma kläder när jag fryser och varmvatten i duschen när jag luktar skunk. Tänk egentligen, att vi duschar i rent, klart, drickbart vatten, medan kvinnor i Afrika vandrar flera kilometer till nån liten brunn för att hinka upp en liter vatten som inte ens är hälften så rent som mitt är efter att det får rinna bort ner i avloppet.
Kvällar som den här uppskattar jag verkligen allt jag har. Jag uppskattar allt det materiella som jag är så bortskämd med att jag nästan glömmer bort att jag har det, och tänker att jag aldrig mer ska köpa nåt nytt onödigt skräp i hela mitt liv. Fast det vet jag ju förvisso att jag kommer att göra, förr eller senare. Antagligen förr, sorgligt men sant.
Men förutom det så uppskattar jag dessutom livet, vännerna, familjen. Allt det där andra, som för mig känns så självklart. Det finns ju faktiskt människor, även i Sverige som inte har det så bra. Det finns till och med dom som har alla materiella ting dom kan önska, men fortfarande går runt med en klump i bröstet och en känsla av att något saknas. Det kan vara saknaden efter en bästa vän som du tappat kontakten med. En föredetta partner som du inte sett sen ert hetsiga uppbrott. Eller kanske en familjemedlem som av någon anledning är frånvarande, och kanske har varit det länge.
Nej, livet är inte alltid lätt för mig heller, men i det stora hela är det väldigt bra.