Folk som passerade mig stirrade dom också, fast mer på mig än på huset. Med blickar fulla av nyfikenhet och misstanke stirrade dom, på ett sånt där sätt som nästan får dig att inbilla dig att det du gör är olagligt. De funderade nog på vad det var för konstig liten stalkerbrud som stod där, och vad i hela friden jag egentligen höll på med.
Till sist tog faktiskt nyfikenheten överhanden för ev av kvinnorna, och hon kom fram och ställde sig bredvid mig. Hon ställde sig på det där perfekta avståndet som gör att man vet att personen försöker ta kontakt utan att passera din eller sin egen comfort zone, så att säga. Ur ögonvrån kunde jag urskilja hennes knallorangea mössa, och när jag slängde en hastig blick åt sidan såg jag att den hade halkat lite för långt ner och täckte större delen av hennes ögon. Tonen i hennes röst var så fylld av misstro och misstänksamhet att jag nästan kunde känna den svida när hon frågade:
"Varför står du här?"
Vad skulle jag svara på det egentligen? Hur förklarar man för en okänd människa vilka tankar som virvlar runt i ens huvud en halvkylig novemberkväll utanför ett hus där man inte känner någon? Jag ville ju inget ont, jag ville bara få stå där och tänka en stund till. Så mitt svar blev:
"Jag njuter av utsikten."
Hon följde min blick och stirrade för ett ögonblick på den intetsägande betongklossen framför oss, innan hon skyndade iväg utan ett ord.
Ojdå, ursäkta, förlåt till knallorangea mössan, det var absolut inte meningen att skrämmas.
Jo, jag kanske är lite knäpp ändå.
 |
| Örebro, 2012 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar