En sak med Sydafrika som både fascinerar och skrämmer mig är att man kände sig tryggare bland vilda bufflar, lejon och noshörningar än vad man gjorde bland människorna i storstäderna. Kriminaliteten har skjutit i höjden på grund av bristen på jobb och massor med folk lever i kåkstäder och ghetton. Man var alltid tvungen att ha ett hårt grepp om sina värdesaker, och alla affärerna stängde klockan fem för att minimera risken för brott. Så fort det började skymma blev det helt folktomt på gatorna, och vi rekommenderades att ta taxi vart vi än skulle, även om stället låg precis runt hörnet.
Men nu har jag redan sprungit i förväg, så vi backar tillbaka till dom vilda djuren. Vår första etapp på resan var trots allt vildmarken.
Vi landade i Johannesburg en tidig förmiddag i slutet av oktober, och hoppade direkt in i minibussen som skulle ta oss till hotellet som var beläget mitt i safariparken. Jag hade aldrig hört talas om Entabeni innan vi bokade resan, bara Krugerparken. Men det blev allt annat än en besvikelse. Det är en upplevelse som jag kommer att bära med mig resten av livet.
Man är inte så kaxig när en stor lejonhane stryker sig mot sidan av jeepen, eller när bufflarna omringar den och stirrar rakt på dig utan att blinka. Och man kan inte annat än att känna kärlek när en noshörningsunge lite busigt buffar till däcket för att sen springa och gömma sig bakom sin mamma i väntan på att jeepen ska besvara den lekfulla gesten. Jag har sett en dyngbagge knuffa bajs, och hört sjakalmamman oroligt varna sina nyfikna ungar när vårat fordon skymde hennes sikt. Och jag har klivit över stora högar med elefantskit när jag gått ut från min "lyxhydda" som hängde ut över kanten på en ravin. Utsikten var helt otrolig.
Första kvällen fick vi uppleva ett riktigt åskoväder. Det mullrade och rumlade från alla håll och kanter, och hela världen lystes upp av kritvita blixtar som bröt den kolsvarta natthimlen var och varannan sekund. Eftersom det var höst i Sverige när vi åkte härifrån, så var det knoppande vår i Sydafrika. Regnet som efter en stunds mullrande började falla i stora droppar var det som naturen hade väntat på. När vi anlände var savannen torr och brun under våran första tur runt i parken. Men sen kom regnet, och över en natt förvandlades hela parken. Under gryningsturen före frukost dagen efter hade trädens knoppar spruckit upp, och marken hade till stora delar skiftat från brun till grön.
Fåglarnas olika läten ekade mellan klipporna när vi tog oss fram nerför ravinen, och det dröjde aldrig många minuter innan man mötte blicken på en morgonpigg antilop som tyckte att vi störde mitt i frukosten.
Dagarna jag spenderade där var bland dom mest fantastiska dagarna i mitt liv, och jag längtar fortfarande tillbaka.
Eftersom texten börjar bli väldigt långt så rundar jag av nu, och tar resten av resan i ett annat inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar