När jag hittade lugnet bland vildkatter och olivlundar

Ibland när man rusar ikapp med tiden så händer det att man tappar bort sig själv längst vägen. Det hände mig under 2013. Det hela började nog egentligen redan 2011, det var då bägaren började fyllas. Med det är en annan historia.
2013 var året när den där sista droppen sabbade ytspänningen och det rann över. Bråttom som jag hade så halkade jag i det.
Det resulterade i att jag blev utbränd, fick hoppa av min konst- och formgivningsutbildning och blev sjukskriven. Bara ett par veckor, längre än så hade kanske bara gjort det värre.
Jag drabbades av paniksyndrom och ständig ångest, och grät från att jag vaknade tills jag somnade igen. Men den historien sparar jag också till en annan gång.
För att komma dit jag tänkte får vi börja med min mammas fantastiska förmåga att veta exakt vad jag behöver.
Mitt i allt det svarta, när jag var på botten och inte visste vart jag skulle ta vägen bestämmer hon att vi ska resa bort. Jag hade ju varken plugg eller jobb just då, och miljöombyte skulle vara bra mot ångest, det hade hon minsann läst nånstans. Och jag älskar ju att resa. En sistaminutenresa vart som helst, det skulle vi ha.

En vecka senare satt jag på en sandstrand med fötterna i vattnet. Vi hade landat på Kreta, en ö som aldrig någonsin har lockat mig över huvud taget. Det var veckan innan det var dags att bomma igen för säsongen, I ärlighetens namn hade dom flesta redan bommat igen. I den lite sunkiga turistbyn där vi bodde var det bara två hotell, en restaurang, ett snabbmatshak, nån kiosk och några små skitbutiker som hade öppet. Vi kan inte ha varit mer än 30 turister på plats på hela stället, och ungefär lika många greker. Det passade mitt mående perfekt.
När jag satt där på stranden, och borrade ner tårna i den blöta sanden medan vågorna skvalpade upp över mina fötter kände jag mig lugn. Medan solen långsamt sjönk så slogs pastellfärgerna om en plats på himlen, för att sen övergå i skarpa, lysande gula och orangea nyanser som inom kort skulle slukas av en mörkblå natthimmel.
Den där första kvällen på stranden var den enda gången på den veckan som jag grät (förutom kvällen innan vi skulle åka hem när jag fick dödsångest och var övertygad om att planet skulle störta), och resten av veckan hade jag till och med energi nog att utforska Kreta ihop med morsan. Vi badade, vandrade längst stranden, gick vilse i bergen, besökte Knossos med mera. Och jag insåg nånstans inom mig att ångesten skulle släppa där hemma också, tids nog.

Jag kommer nog aldrig åka tillbaka till Kreta, det är inte alls min typ av resmål. Men jag kommer alltid vara tacksam för vad ön gjorde för mitt mående.

Tack Kreta!