 |
| Med skräpkameran en väldigt solig dag i augusti, 2011 |
Den här bloggen finns för att jag ska kunna samla mina minnen och skryta om mitt perfekta liv på en och samma gång. Nu är ju visserligen inte mitt liv perfekt, det är nog ingens. Så vi får ta det som det kommer. Alla bilder i bloggen är mina om inget annat nämns, och det betyder att du måste fråga om lov ifall du vill "låna" nån. Om du inte är personen på bilden, eller Disa. Puss!
torsdag 23 april 2015
måndag 20 april 2015
Godmorgon våren
Naturen verkar svårväckt i år, det känns som att våren är sen. Om man bortser från Eyragatan, där krokusarna hade slagit ut innan snön ens hunnit smälta i resten av stan. På Eyragatan är våren alltid tidig.
Men naturen verkar vara slö i år, i alla fall i min stad. Träden som för ett år sen redan grönskade har inte vaknat till liv än. Löven har inte riktigt orkat sträcka på sig och veckla ut sig. Men nu har björkarnas skygga musöron äntligen börjat öppna sig för att lyssna på vårfåglarna som lockar på dom med sin sång. Insekterna känner av förseningen och har inte heller kommit fram ur sina skrymslen och vrår, men jag har trots allt sett en och annan fjäril, och en stackars yrvaken humla, så dom är i alla fall på gång.
I övrigt verkar djuren ha fattat galoppen och fåglarna drillar i vartenda träd. Svanarna har redan mellanlandat i Tysslingen, måsarna boar för fullt och ormarna leker vid Öby kulle.
Vi har ett gräsandspar på gården, som vi har döpt till Gustav och Greta efter min mormor och morfar. Dom kommer hit varje sommar sen flera år tillbaka, och vaggar in på gården för att bada i fågelbadet på dagen eller sova tryggt på natten, och om dom har tur få sig en brödkant av någon snäll granne. Eftersom det inte har hunnit bli så varmt att dom har behovet av fågelbadet än så spenderar dom största delen av sina dagar utanför Fenix 019 (tidigare K.R.I.S - Kriminellas Revansch I Samhället) tillsammans med föredetta kåkfarare som gullar med dom och matar dom med bröd tills dom är proppmätta. Där har dom blivit så hemmastadda att dom vaggar raka vägen in om dörren står öppen. Det är lite fint tycker jag.
Men naturen verkar vara slö i år, i alla fall i min stad. Träden som för ett år sen redan grönskade har inte vaknat till liv än. Löven har inte riktigt orkat sträcka på sig och veckla ut sig. Men nu har björkarnas skygga musöron äntligen börjat öppna sig för att lyssna på vårfåglarna som lockar på dom med sin sång. Insekterna känner av förseningen och har inte heller kommit fram ur sina skrymslen och vrår, men jag har trots allt sett en och annan fjäril, och en stackars yrvaken humla, så dom är i alla fall på gång.
I övrigt verkar djuren ha fattat galoppen och fåglarna drillar i vartenda träd. Svanarna har redan mellanlandat i Tysslingen, måsarna boar för fullt och ormarna leker vid Öby kulle.
Vi har ett gräsandspar på gården, som vi har döpt till Gustav och Greta efter min mormor och morfar. Dom kommer hit varje sommar sen flera år tillbaka, och vaggar in på gården för att bada i fågelbadet på dagen eller sova tryggt på natten, och om dom har tur få sig en brödkant av någon snäll granne. Eftersom det inte har hunnit bli så varmt att dom har behovet av fågelbadet än så spenderar dom största delen av sina dagar utanför Fenix 019 (tidigare K.R.I.S - Kriminellas Revansch I Samhället) tillsammans med föredetta kåkfarare som gullar med dom och matar dom med bröd tills dom är proppmätta. Där har dom blivit så hemmastadda att dom vaggar raka vägen in om dörren står öppen. Det är lite fint tycker jag.
 |
| Öby kulle, 2011 |
 |
| Öby kulle, 2014 |
 |
| Öby kulle, 2014 |
 |
| Öby kulle, 2014 |
lördag 18 april 2015
fredag 17 april 2015
torsdag 16 april 2015
Skitregn för gullefjun
Nu har måsarna börjat leta boplats på taken runt omkring i kvarteret igen. Dom skriker och skränar i sina livliga diskussioner om bra eller dåliga platser att bygga bo och gömma sina ägg.
Jag kan inte påstå att måsar är världens bästa grannar. För ett par år sedan byggde dom bo på ett av våra tak, i en gammal skorsten. När äggen kläcktes och ungarna tog sig ur skalen blev det ännu mer livat, och plötsligt insåg mamma och pappa mås att hela jävla världen är ett enda stort hot. Allra värst var det när ungarna hade blivit så pass stora att dom trillade ner på gården. Eftersom måsungar är små och försvarslösa söker dom instinktivt efter en trygg plats att gömma sig på, och enligt "våra" måsungar så var den bästa platsen under dom bilar som stod parkerade på gården. Dom absolut allra bästa råkade vara min lilla Polo och grannens svarta Audi. Det här resulterade i att vi var tvungna att gå med paraply över huvudet så fort vi skulle ut till bilarna, för att inte dränkas i det ösregn av måsbajs som mamma och pappa mås så desperat attackerade oss med. Den våren var min stackars lilla bil mera vit och brun än blå.
Jag kan inte påstå att måsar är världens bästa grannar. För ett par år sedan byggde dom bo på ett av våra tak, i en gammal skorsten. När äggen kläcktes och ungarna tog sig ur skalen blev det ännu mer livat, och plötsligt insåg mamma och pappa mås att hela jävla världen är ett enda stort hot. Allra värst var det när ungarna hade blivit så pass stora att dom trillade ner på gården. Eftersom måsungar är små och försvarslösa söker dom instinktivt efter en trygg plats att gömma sig på, och enligt "våra" måsungar så var den bästa platsen under dom bilar som stod parkerade på gården. Dom absolut allra bästa råkade vara min lilla Polo och grannens svarta Audi. Det här resulterade i att vi var tvungna att gå med paraply över huvudet så fort vi skulle ut till bilarna, för att inte dränkas i det ösregn av måsbajs som mamma och pappa mås så desperat attackerade oss med. Den våren var min stackars lilla bil mera vit och brun än blå.
 |
| Ulliga skitungar som solar på taket, 2012 |
onsdag 8 april 2015
tisdag 7 april 2015
När jag hittade lugnet bland vildkatter och olivlundar
Ibland när man rusar ikapp med tiden så händer det att man tappar bort sig själv längst vägen. Det hände mig under 2013. Det hela började nog egentligen redan 2011, det var då bägaren började fyllas. Med det är en annan historia.
2013 var året när den där sista droppen sabbade ytspänningen och det rann över. Bråttom som jag hade så halkade jag i det.
Det resulterade i att jag blev utbränd, fick hoppa av min konst- och formgivningsutbildning och blev sjukskriven. Bara ett par veckor, längre än så hade kanske bara gjort det värre.
Jag drabbades av paniksyndrom och ständig ångest, och grät från att jag vaknade tills jag somnade igen. Men den historien sparar jag också till en annan gång.
För att komma dit jag tänkte får vi börja med min mammas fantastiska förmåga att veta exakt vad jag behöver.
Mitt i allt det svarta, när jag var på botten och inte visste vart jag skulle ta vägen bestämmer hon att vi ska resa bort. Jag hade ju varken plugg eller jobb just då, och miljöombyte skulle vara bra mot ångest, det hade hon minsann läst nånstans. Och jag älskar ju att resa. En sistaminutenresa vart som helst, det skulle vi ha.
En vecka senare satt jag på en sandstrand med fötterna i vattnet. Vi hade landat på Kreta, en ö som aldrig någonsin har lockat mig över huvud taget. Det var veckan innan det var dags att bomma igen för säsongen, I ärlighetens namn hade dom flesta redan bommat igen. I den lite sunkiga turistbyn där vi bodde var det bara två hotell, en restaurang, ett snabbmatshak, nån kiosk och några små skitbutiker som hade öppet. Vi kan inte ha varit mer än 30 turister på plats på hela stället, och ungefär lika många greker. Det passade mitt mående perfekt.
När jag satt där på stranden, och borrade ner tårna i den blöta sanden medan vågorna skvalpade upp över mina fötter kände jag mig lugn. Medan solen långsamt sjönk så slogs pastellfärgerna om en plats på himlen, för att sen övergå i skarpa, lysande gula och orangea nyanser som inom kort skulle slukas av en mörkblå natthimmel.
Den där första kvällen på stranden var den enda gången på den veckan som jag grät (förutom kvällen innan vi skulle åka hem när jag fick dödsångest och var övertygad om att planet skulle störta), och resten av veckan hade jag till och med energi nog att utforska Kreta ihop med morsan. Vi badade, vandrade längst stranden, gick vilse i bergen, besökte Knossos med mera. Och jag insåg nånstans inom mig att ångesten skulle släppa där hemma också, tids nog.
Jag kommer nog aldrig åka tillbaka till Kreta, det är inte alls min typ av resmål. Men jag kommer alltid vara tacksam för vad ön gjorde för mitt mående.
Tack Kreta!
2013 var året när den där sista droppen sabbade ytspänningen och det rann över. Bråttom som jag hade så halkade jag i det.
Det resulterade i att jag blev utbränd, fick hoppa av min konst- och formgivningsutbildning och blev sjukskriven. Bara ett par veckor, längre än så hade kanske bara gjort det värre.
Jag drabbades av paniksyndrom och ständig ångest, och grät från att jag vaknade tills jag somnade igen. Men den historien sparar jag också till en annan gång.
För att komma dit jag tänkte får vi börja med min mammas fantastiska förmåga att veta exakt vad jag behöver.
Mitt i allt det svarta, när jag var på botten och inte visste vart jag skulle ta vägen bestämmer hon att vi ska resa bort. Jag hade ju varken plugg eller jobb just då, och miljöombyte skulle vara bra mot ångest, det hade hon minsann läst nånstans. Och jag älskar ju att resa. En sistaminutenresa vart som helst, det skulle vi ha.
En vecka senare satt jag på en sandstrand med fötterna i vattnet. Vi hade landat på Kreta, en ö som aldrig någonsin har lockat mig över huvud taget. Det var veckan innan det var dags att bomma igen för säsongen, I ärlighetens namn hade dom flesta redan bommat igen. I den lite sunkiga turistbyn där vi bodde var det bara två hotell, en restaurang, ett snabbmatshak, nån kiosk och några små skitbutiker som hade öppet. Vi kan inte ha varit mer än 30 turister på plats på hela stället, och ungefär lika många greker. Det passade mitt mående perfekt.
När jag satt där på stranden, och borrade ner tårna i den blöta sanden medan vågorna skvalpade upp över mina fötter kände jag mig lugn. Medan solen långsamt sjönk så slogs pastellfärgerna om en plats på himlen, för att sen övergå i skarpa, lysande gula och orangea nyanser som inom kort skulle slukas av en mörkblå natthimmel.
Den där första kvällen på stranden var den enda gången på den veckan som jag grät (förutom kvällen innan vi skulle åka hem när jag fick dödsångest och var övertygad om att planet skulle störta), och resten av veckan hade jag till och med energi nog att utforska Kreta ihop med morsan. Vi badade, vandrade längst stranden, gick vilse i bergen, besökte Knossos med mera. Och jag insåg nånstans inom mig att ångesten skulle släppa där hemma också, tids nog.
Jag kommer nog aldrig åka tillbaka till Kreta, det är inte alls min typ av resmål. Men jag kommer alltid vara tacksam för vad ön gjorde för mitt mående.
Tack Kreta!
 |
| Hibiskus |
 |
| Den steniga delen av stranden |
 |
| Jag älskar horisontlinjer |
 |
| Främlingar på stranden |
 |
| Typiska turistområdespalmer, bland det värsta jag vet haha |
 |
| Fin kyrkogård i bergen |
 |
| Vildkatter på gatan |
 |
| Varje kväll kunde man se nattens första stjärna tändas från balkongen |
 |
| Greksallad |
 |
| Ljus i en kyrka |
 |
 |
| Den där underbara horisonten |
 |
| Knossos |
 |
| Knossos |
 |
| Knossos |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)