Livet i en grå-beige betongkloss

Idag har jag spenderat över en timme med att stirra på ett hus. Orginalplanen var en långpromenad, men jag fastnade på trottoaren, stirrandes på den grå-beigea byggnaden på andra sidan gatan. I det fallande mörkret såg jag lampor tändas och släckas i fönstren, och flimret från en TV speglades mot väggen i ett av rummen. Där inne bor det människor, som lever liv som jag inte vet någonting om. Så väldigt nära, men ändå helt utom räckhåll och antagligen helt omedvetna om min existens. Jag stod där och stirrade och funderade på hurdana liv just dom människorna lever, och huruvida dom är lyckliga med sin vardag eller ej.
Folk som passerade mig stirrade dom också, fast mer på mig än på huset. Med blickar fulla av nyfikenhet och misstanke stirrade dom, på ett sånt där sätt som nästan får dig att inbilla dig att det du gör är olagligt. De funderade nog på vad det var för konstig liten stalkerbrud som stod där, och vad i hela friden jag egentligen höll på med.
Till sist tog faktiskt nyfikenheten överhanden för ev av kvinnorna, och hon kom fram och ställde sig bredvid mig. Hon ställde sig på det där perfekta avståndet som gör att man vet att personen försöker ta kontakt utan att passera din eller sin egen comfort zone, så att säga. Ur ögonvrån kunde jag urskilja hennes knallorangea mössa, och när jag slängde en hastig blick åt sidan såg jag att den hade halkat lite för långt ner och täckte större delen av hennes ögon. Tonen i hennes röst var så fylld av misstro och misstänksamhet att jag nästan kunde känna den svida när hon frågade:
"Varför står du här?"
Vad skulle jag svara på det egentligen? Hur förklarar man för en okänd människa vilka tankar som virvlar runt i ens huvud en halvkylig novemberkväll utanför ett hus där man inte känner någon? Jag ville ju inget ont, jag ville bara få stå där och tänka en stund till. Så mitt svar blev:
"Jag njuter av utsikten."
Hon följde min blick och stirrade för ett ögonblick på den intetsägande betongklossen framför oss, innan hon skyndade iväg utan ett ord.
Ojdå, ursäkta, förlåt till knallorangea mössan, det var absolut inte meningen att skrämmas.
Jo, jag kanske är lite knäpp ändå.

Örebro, 2012

Snöslaskstankar från soffkanten

Jag har egentligen ingenting emot varken regn eller snö, men den här jädra blandsörjan som har rasat från himlen i två dagar gör mig lite smått galen. Så fort jag kliver utanför dörren känner jag mig som en dressyrhäst när jag lyfter knäna ända upp till midjan i mina desperata försök att hålla det grå slasket ute ur skorna.
Självfallet så hjälper det ju inte över huvud taget, men vetskapen om hur dum jag måste se ut får mig alltid att fortsätta i hopp om att åsynen ska framkalla fnitterattacker hos folk jag möter.
Jag tror dock att jag ska ta och införskaffa mig ett par för stora gummistövlar, som jag kan klämma ner fötterna i även om jag har på mig ett par riktigt feta raggsockor.

En livshistoria om en tönt med klass

Plötsligt, som en blixt från klar himmel, fick jag för mig att starta en ny blogg. På svenska.
Många av mina vänner vet att jag sedan ett par år tillbaka har bloggat en hel del på engelska. Men nu har jag alltså tröttnat på det, och bestämt mig för en nystart. It's time to start all over, make a new beginning.
Nåt sånt, typ.

Ni som har följt min gamla blogg kommer säkert få stå ut med lite upprepning och sånt på den här. Bara för att man börjar på nytt, betyder det ju inte att man vill ha allt ogjort, ellerhur?
Min tanke är väl att skriva av mig, att visa upp mig själv och mina bättre (och antagligen sämre) sidor i svart på vitt. Jag tänker inte ens försöka satsa på ett tema, eftersom jag vet att jag kommer sumpa det lika fort som jag kommer på det. Jag har helt enkelt alldeles för mycket tankar och funderingar för att hålla fast vid en enda sak. Kalla mig tankspridd, eller förvirrad om ni så vill.

Det här får helt enkelt bli min livshistoria. Om en helt vanligt ovanlig ung kvinna, en tönt med klass.